Mitt erkännande.

Jag är det jag gör.
Gör jag fel så definierar jag mig själv som fel. 
Fungerar inte mitt förhållande så sparkar jag på mig själv tills det inte finns mer att sparka på.

När jag gjort fel så är det det enda jag kan tänka på.
Kritiseras jag för vad jag gjort så blir det en "besatthet" att aldrig mer göra samtidigt som jag sparkar på mig själv över att jag ens har gjort det, eftersom jag har såna höga krav på mig själv att aldrig göra fel.

Ett krav jag har på mig själv är att jag alltid ska kunna räkna med allt. 
Alla möjliga scenarion ska räknas med in i ett beslut,
och ser jag inte att saken blir bra så tänker jag ut ett annat sätt.
Problemet som kommer utav det är att om jag inte kommer på ett sätt att göra det - så gör jag det inte alls.
Ett till problem är att det enda jag möjligen kan tänka på är just det problemet. Ingenting annat.

Som att jag och Daniel haft det kämpigt, det har blivit full fokus på det. Jag såg bara mina känslor, hans känslor, våra fel och brister. Bråk och alla tankar tog all energi. Jag orkade inte vara social, men främst,

det var otänkbart att erkänna något.
För mitt kraschade förhållande var bevis på hur fel jag gjort, hur fel jag var.


Efter denna tiden jag gått hos min psykolog har jag inte blivit direkt mycket klokare, för jag kommer alltid tillbaka till svaren "jag vill inte göra fel", "jag vill inte misslyckas", "jag förstår alla andra, alla andra får absolut göra fel, jag älskar dom ändå, men det gäller inte mig".

När det kommer till mig själv så är jag aldrig bra nog, aldrig glad nog, aldrig duktig nog, aldrig aldrig någonsin duger jag för mig själv.


Situationen i livet nu gör mig galen. Jag har kommit ur "bråkbubblan" och det är först nu jag ser runt omkring.
Och det sparkar jag på mig själv för, för jag glömde av att tänka på andra än mig och Daniel. Jag glömde tänka på vad mina "nej jag orkar inte" och "nej jag är sjuk idag" satte för spår i andra.


Men det värsta jag känner just nu är att jag fortfarande aldrig kan känna mig nöjd. 
Jag kan inte och kommer aldrig begära att någon ska förlåta mig, för det kan inte jag själv göra. 

Jag förstår , om ni bara förstod hur mycket jag förstår nu! Jag är fruktansvärt ledsen.



Efter mitt misslyckande med Sagas pappa (för självklart önskade jag att allt skulle fungera, trots att det absolut var omöjligt) så var jag riktigt långt nere, jag gjorde det jag skulle i livet men inte något mer. Jag hade inga vänner här, jag hade ingen att såra så som det blivit den här gången.
Men känslorna är likadana. Livet känns jävligt tufft, och jag vet om att jag borde vända mig till dom jag bryr mig om, men som jag försökt förklara, jag kan inte säga någonting högt, jag kan inte riktigt erkänna saker och ting, för jag vill inte identifiera mig som fel, för det var inte så det var menat.




Just nu försöker jag acceptera saker och ting. Andras känslor, mina fel, att göra fel inte är samma sak som att vara fel, men det tar tid, det blir bakslag flera gånger per dag, och däri är jag nu, i nån jävla blandning av hopp och ren förtvivlan, i försök och misslyckanden. Försöken kanske inte ens syns utåt, för det är så simpla saker som att diska, hålla städat, så att vara så social som jag brukar finns på min lista, men det känns som det är ett tag bort. Orkar ni stå ut är jag glad för det, orkar ni inte så förstår jag det.

Hoppas mina viktiga människor orkat läsa. Som skrivet ; det är inte lätt för mig att prata.