I've noticed these are mysterious days

Igår var en väldigt jobbig dag. Jag vet om att det är 30/70 i ledsen/arg,

och blir jag ledsen så är steget över till arg väldigt kort.

Jag kände verkligen för att trasha lägenheten,

för jag är så fruktansvärt arg. Istället rann några tårar,

sen tog jag så många djupa andetag som det behövdes för att få dom att sluta rinna.

Jag är så medveten om att detta är något jag måste ta tag i ,

för dessa tre dagar lever jag inte i nuet, jag ältar det som var för tre år sedan,

och det drar självklart bara ner mig. Jag hindrar mig själv att ta mig framåt.

Jag ogillar verkligen att jag ens kan hålla allt inne,

det kändes som bröstkorgen skulle sprängas igår,

av ilska för allt orättvist, ilska för allt allt som varit, och uppgivenhet att det är så jävla orättvist.

Det jobbiga med mig är att jag minsann klarar mig själv. Behöver jag prata är det den sekunden,

inte om en vecka. Att möjligtvis boka in en tid hos en kurator och prata när jag inte känner att jag behöver det?

Jag vet logiskt sett att jorå, det behövs, jag kommer förmodligen må så fruktansvärt mycket bättre,

men jag vill prata då jag vill.

Dags att växa upp och växa ur sina dåliga sidor kanske.

(Slog på musik, detta ploppade upp, kul hur passande det är..)

sometimes everything seems awkward and large
imagine a Wednesday evening in march
future and past at the same time

_____

I've noticed these are mysterious days
I look at it and like a jigsaw puzzle and gaze
with wide open mouth and burning eyes
if only I could start to care
my dreams and my Wednesdays ain't going nowhere

dunk.- dunk.- dunk.-

Det är fortfarande mycket uppåt och neråt, men pigg musik i öronen fixar för det mesta humöret ganska bra!

Blev riktigt sugen på att stå å tokdansa, gå ut, inte bry sig alls om att dricka, bara dansa tills skavsåren är oundvikliga, tills svetten har förstört sminket, håret, allt.

Bara jävlat vara inne i musiken.

Men just nu får det duga att lyssna på högsta volym på mp3n och skutta omkring i läggan litegrann innan man måste vara duktig mamma och sova för att orka kliva upp säkert kl 5.30 imorgon.

Och tiden går... månad, år.. och jag faller.

Igen har jag kommit in i en "dipp".. Jag kan inte slappna av helt och "rida ut stormen" för jag har allt här hemma jag måste göra. Att schemalägga att vara ledsen och nere funkar inte riktigt det heller.

Den tiden jag kan vara ensam och lösa det som är mitt, det är samma tid som jag känner att det är dags att gå och lägga sig., så just nu känns det lite som en ond cirkel.

Jag hatar denna känslan, jag gillar inte att min gamla musik är det som hjälper, precis som dom låtarna gjorde förr, för det betyder ju att jag är nära den nivån jag var då, nu? Och det är ungefär det sista jag vill.

Winnerbäck ger mig lika mycket gåshud nu som för 4 år sedan.

Och så är det mars. Äckliga mars månad. Tre år har gått. Tre år. 1095 dagar. (+- några dagar)

Med varje dag, flera timmar. Även om jag inte tänker på moster lika ofta längre så får jag ändå den där klumpen i halsen om jag pratar om henne. Eller om jag tänker på vad hon skulle sagt i den och den situationen, eller på ett sms hon skickade, eller när hon ringde och vi pratade flera timmar. Så mycket mitt är tack vare moster. Jag önskar fortfarande att jag kunde ringa henne och be om hjälp med sånt jag vet att hon är den bästa att svara på.. Jag är fortfarande arg, jag är fortfarande ledsen, men mest är jag egoistisk, för jag vill ha henne här!

Det känns som man emellanåt pausar. Paus, nu är jag inte ledsen längre. Så går det någon månad, så blir det play och allt kommer över en. Jag känner mig så otroligt dum som sitter och klagar på hur mycket jag saknar min moster, när hon var tre barns mamma. Jag kan inte ens tänka mig hur svårt det är för dom. Men här sitter jag och vill ha min moster här, ändå.

Jag är så trött så trött.

Nog vet jag att man tar sig upp ur dippar, men jag hatar att vara här.

Jag får ändå inte ut något av det här. Det hjälper inte att skriva, det hjälper inte att prata, jag bara känner och vill ha bort det..