Mars. 31 dagar. Återkommer år efter år. Varje (jävla) år. Jag önskar att man kunde skippa iallafall vissa delar.
Det är helt otroliga 6 år sedan Saga föddes,
och 4 år sen moster dog. Och det kan jag fortfarande inte greppa.
Klart åren får lov att gå när det gäller ett barn som växer upp,
men när en såpass viktig människa dör, varför stannar inte tiden?
Jag har fortfarande kvar sms från henne. Varje gång jag känner mig nere eller står och beslutar mig över något jobbigt så tänker jag på henne. Att hon hade stöttat mig oavsett vad, men samtidigt tänker jag på vilket hon hade valt. Ofta blir det "kärlek och fight" istället för att vara omänsklig och inte bry sig.
Något utav det bästa är dock när solen skiner och våren kommer fram, solen lyser en lite sådär varm och fåglarna kvittrar - då känns det "Carina".
Och jag kan verkligen inte släppa att jag inte åkte och hälsade på henne på sahlgrenska precis innan jag flyttade upp. Jag skyllde på en förkylning, en jävla lögn, jag var livrädd, sjukhus, sjuk.. allt..
Men när jag väl satt här uppe med alla mina problem så ringdes vi ändå nästan varje dag. Jag minns när Kevin Borg vann Idol, jag satt i soffan i min andrahandslägenhet å grät av lycka för hans skull, läste ett sms från Carina, skrev lite fram och tillbaka.. "Stå på dig - annars gör någon annan det!". Missade mycket samtal den perioden också, iom nattjobbet, och sen när jag valde lite fel väg så - faktiskt - skämdes jag , och undvek väl dom flesta samtalen och smsen, men inte helt ändå. Det är som när man vet att man väljer fel, men man orkar inte välja rätt.. just då.
Och när jag fick prata med dig i telefonen den där sista gången. På praktiken, och jag grät och grät. Sen gick jag hem till mitt felval. Och mådde ännu mer illa över mitt val.
Och hur glad du var när jag skrev om att jag fått lägenheten, att jag verkligen skulle flytta. Stå på dig... stå på dig.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig, heller aldrig glömma dig, ditt tankesätt och ditt fina hjärta. <3 p="">
Det är helt otroliga 6 år sedan Saga föddes,
och 4 år sen moster dog. Och det kan jag fortfarande inte greppa.
Klart åren får lov att gå när det gäller ett barn som växer upp,
men när en såpass viktig människa dör, varför stannar inte tiden?
Jag har fortfarande kvar sms från henne. Varje gång jag känner mig nere eller står och beslutar mig över något jobbigt så tänker jag på henne. Att hon hade stöttat mig oavsett vad, men samtidigt tänker jag på vilket hon hade valt. Ofta blir det "kärlek och fight" istället för att vara omänsklig och inte bry sig.
Något utav det bästa är dock när solen skiner och våren kommer fram, solen lyser en lite sådär varm och fåglarna kvittrar - då känns det "Carina".
Och jag kan verkligen inte släppa att jag inte åkte och hälsade på henne på sahlgrenska precis innan jag flyttade upp. Jag skyllde på en förkylning, en jävla lögn, jag var livrädd, sjukhus, sjuk.. allt..
Men när jag väl satt här uppe med alla mina problem så ringdes vi ändå nästan varje dag. Jag minns när Kevin Borg vann Idol, jag satt i soffan i min andrahandslägenhet å grät av lycka för hans skull, läste ett sms från Carina, skrev lite fram och tillbaka.. "Stå på dig - annars gör någon annan det!". Missade mycket samtal den perioden också, iom nattjobbet, och sen när jag valde lite fel väg så - faktiskt - skämdes jag , och undvek väl dom flesta samtalen och smsen, men inte helt ändå. Det är som när man vet att man väljer fel, men man orkar inte välja rätt.. just då.
Och när jag fick prata med dig i telefonen den där sista gången. På praktiken, och jag grät och grät. Sen gick jag hem till mitt felval. Och mådde ännu mer illa över mitt val.
Och hur glad du var när jag skrev om att jag fått lägenheten, att jag verkligen skulle flytta. Stå på dig... stå på dig.
Jag kommer aldrig sluta sakna dig, heller aldrig glömma dig, ditt tankesätt och ditt fina hjärta. <3 p="">
