jag vet liksom inte om jag ska krypa ner under täcket eller krypa ut ur mitt egna skinn..
Det börjar vara höstmörkt ute, jättemysigt i tanken, men i verkligheten mår jag bara konstigt.
Undrar om flyttfåglar känner likadant, egentligen.. Att det är dags att fara, börja röra på sig.
Jag är rädd att fastna som jag fastnade förr, och i och med att vi har Micke nu är jag ännu räddare.
Inte för han på något sätt, för han ligger på delad förstaplats i kategorin "det bästa som hänt mig",
men att vara bebisfast, nersunkad i mysbyxor och antingen för trött eller för stressad för att göra det man själv vill.
Nu är ju lösningen så enkel att det bara är att ta sig tid och prioritera.. Men det är enklare att säga än att göra.
..Och dessa hormoner, tror ni jag är nå trött på dom eller?
Nu går humöret upp och ner igen, och det är Daniel som får ta smällarna (ja, bildligt talat ;) )
och även om jag lägger band på mig själv och inte brusar upp så mår jag ju ändå så,
fast det inte märks utåt.
Nä.., höst är nog ingenting för mig.
