Jag kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron

Vita non est vivere sed valere vita est.

Det är på väg att bli som jag vill nu, min syn på livet, mig själv, allt. Jag kan inte förklara allt detta - hur jag orkat, hur jag kunnat komma upp på fötter så snabbt... - med annat än att du hjälpt mig. Jag vet att du finns kvar, alltid. Jag vet att du fortfarande förstår mig i allt. Jag saknar våra samtal, jag saknar att höra dig säga allt jag insåg senare än jag borde.

Jag saknar dig oerhört mycket Carina.., jag hade kunnat ge så mycket för att få träffa dig igen.