Ett väldigt fundersamt inlägg

Satt och funderade nyss på livet, inget ovanligt för att vara mig.
Hur allt kommer sig att det blev som det blev, alla små val som leder till något stort.
Och appropå stort, så kommer man osökt in på sig själv, förr och nu.
Slö, maklig, lättjefull, bekväm, loj, sölig, drönig, försoffad, slapp - Vilket man än väljer så har det samma innebörd, nämligen lat.

Och just nu är jag inne i en sådan period. Jag ser och läser hur många omkring mig är just motsatsen, dom tänker på vikten, kilokaloriintaget, motionen.

Jag gjorde ett lite mer seriöst försök i början på året, och visserligen fick jag resultat också, vågen visade en minskning på 7 kilo. Nu är verkligheten så att om jag ska vara på samma vikt som dagen jag träffade Daniel måste jag ner minst lika mycket till.

Men- nu kommer vi till det intressanta, Jag har aldrig trivts så bra som nu. Precis som JAG är. Hur jag är, hur jag tänker, hur jag ser ut.

Visst självklart hade det inte gjort mig något om jag fått lite motivation till att utöka vardagsmotionen (bortsett hundpromenader, ta sig från A till B osv) men jag har ärligt talat inte tid.

Fast det är en lögn också. Jag har säkert många tillfällen att TA mig tid, men vad skulle jag vilja prioritera bort då? En dag för mig består av skola, hemma är det Micke, Saga, Ice, katterna och såklart Daniel.

När middagen är förberedd, lagad, uppäten och disken står där och skriker på att bli diskad, ja då hade jag ju realistiskt kunnat ge mig ut. Men då kommer läggdags, först Micke, och Saga senare, och tiden mellan Mickes läggtid och Sagas är i min värld till för att ge Saga lite kvalitetstid.

Men när hon har lagt sig, då hade jag ju realistiskt kunnat ge mig ut. Men då kommer tid för att plugga. Och gud (som jag inte ens tror på) ska veta att all tid jag ägnar åt studier behövs. 

Och sen, om jag inte då pluggar tills jag somnar, så prioriterar jag Daniel och mig.

Så, det kommer säkert en dag när jag är nere på den vikten alla mina kläder bestämt sig för att vara till för, men den dagen är inte idag, och det känns ändå helt okej! Ett fint tillsvidaretillstånd är bättre än att stressa ihjäl sig och leka superwoman, det har jag då jäklat inte tid för. ;)