Och tiden går... månad, år.. och jag faller.

Igen har jag kommit in i en "dipp".. Jag kan inte slappna av helt och "rida ut stormen" för jag har allt här hemma jag måste göra. Att schemalägga att vara ledsen och nere funkar inte riktigt det heller.

Den tiden jag kan vara ensam och lösa det som är mitt, det är samma tid som jag känner att det är dags att gå och lägga sig., så just nu känns det lite som en ond cirkel.

Jag hatar denna känslan, jag gillar inte att min gamla musik är det som hjälper, precis som dom låtarna gjorde förr, för det betyder ju att jag är nära den nivån jag var då, nu? Och det är ungefär det sista jag vill.

Winnerbäck ger mig lika mycket gåshud nu som för 4 år sedan.

Och så är det mars. Äckliga mars månad. Tre år har gått. Tre år. 1095 dagar. (+- några dagar)

Med varje dag, flera timmar. Även om jag inte tänker på moster lika ofta längre så får jag ändå den där klumpen i halsen om jag pratar om henne. Eller om jag tänker på vad hon skulle sagt i den och den situationen, eller på ett sms hon skickade, eller när hon ringde och vi pratade flera timmar. Så mycket mitt är tack vare moster. Jag önskar fortfarande att jag kunde ringa henne och be om hjälp med sånt jag vet att hon är den bästa att svara på.. Jag är fortfarande arg, jag är fortfarande ledsen, men mest är jag egoistisk, för jag vill ha henne här!

Det känns som man emellanåt pausar. Paus, nu är jag inte ledsen längre. Så går det någon månad, så blir det play och allt kommer över en. Jag känner mig så otroligt dum som sitter och klagar på hur mycket jag saknar min moster, när hon var tre barns mamma. Jag kan inte ens tänka mig hur svårt det är för dom. Men här sitter jag och vill ha min moster här, ändå.

Jag är så trött så trött.

Nog vet jag att man tar sig upp ur dippar, men jag hatar att vara här.

Jag får ändå inte ut något av det här. Det hjälper inte att skriva, det hjälper inte att prata, jag bara känner och vill ha bort det..