I've noticed these are mysterious days

Igår var en väldigt jobbig dag. Jag vet om att det är 30/70 i ledsen/arg,

och blir jag ledsen så är steget över till arg väldigt kort.

Jag kände verkligen för att trasha lägenheten,

för jag är så fruktansvärt arg. Istället rann några tårar,

sen tog jag så många djupa andetag som det behövdes för att få dom att sluta rinna.

Jag är så medveten om att detta är något jag måste ta tag i ,

för dessa tre dagar lever jag inte i nuet, jag ältar det som var för tre år sedan,

och det drar självklart bara ner mig. Jag hindrar mig själv att ta mig framåt.

Jag ogillar verkligen att jag ens kan hålla allt inne,

det kändes som bröstkorgen skulle sprängas igår,

av ilska för allt orättvist, ilska för allt allt som varit, och uppgivenhet att det är så jävla orättvist.

Det jobbiga med mig är att jag minsann klarar mig själv. Behöver jag prata är det den sekunden,

inte om en vecka. Att möjligtvis boka in en tid hos en kurator och prata när jag inte känner att jag behöver det?

Jag vet logiskt sett att jorå, det behövs, jag kommer förmodligen må så fruktansvärt mycket bättre,

men jag vill prata då jag vill.

Dags att växa upp och växa ur sina dåliga sidor kanske.

(Slog på musik, detta ploppade upp, kul hur passande det är..)

sometimes everything seems awkward and large
imagine a Wednesday evening in march
future and past at the same time

_____

I've noticed these are mysterious days
I look at it and like a jigsaw puzzle and gaze
with wide open mouth and burning eyes
if only I could start to care
my dreams and my Wednesdays ain't going nowhere