Sometimes we fall.

Nu har jag kurat ihop mig här utanför mig med tända ljus, musik och tankar. En stor kopp kaffe hade inte suttit helt fel, men jag ids inte. Det känns som höst nu, löv på marken, lite djupare tankar nu än i sommar.


Jag tror att ett fel jag gör är att jag tänker att allt ska gå fort. Bearbeta saker, anpassa sig till det nya, starta upp ett helt nytt liv.. Min sommar har inte varit utan snesteg, förmodligen hade det varit färre om jag varit lite mer i ordning, men det är ingenting jag egentligen gruvar mig över. Saker händer av olika anledningar.


Satt hemma hos Zabina förut idag, fick läsa en hel hög med papper. Det känns overkligt. Att min vän varit med om det.. att min moster varit med om samma sak. Att veta om saker är en sak, att ta åt sig av det är en hel annan. Idag tog jag åt mig. Kan inte skaka av mig känslan jag fick. Hade jag inte distraherats av något när jag var så inne i läsningen där så hade tårarna börjat rinna, nu kände jag dom bara försöka komma fram.


Jag stör mig själv med att jag inte kommer någon vart med allt. Jag bara maler allting om och om igen. Jag vill ha ett slutresultat på det hela, något jag kan titta tillbaka på och fortsätta vara nöjd med just det slutet.


Det går segt ikväll. Det är som att jag snuddar vid något men inte mer än så. Jag står och trampar upp samma fläck, går runt i cirkel som Joakim Von Anka.

Jag mindes mitt lilla, tja, mantra jag hade dom sista månderna i andra lägenheten. Det blir bättre sen. Det blir bättre sen. Det blir bättre sen.


Till dig K,
Du ska skratta dig lycklig över allt egentligen. Jag hoppas så innerligt att du har förstått saker och ting. Det finns så mycket mer att berätta annars, det är miljoner saker du inte vet om. Jag är inte rädd för att berätta sanningen, det var mitt liv också.


Och slutligen, den som känner sig träffad får ta åt sig... :

Jag kommer avsky dig tills jag dör.