I en halvtimma har jag nu suttit och bara plöjt igenom gamla dagboksinlägg på nätet, från 2005 och framåt. Lyssnat på musik jag skrivit om, som jag inte lyssnat på sen dess. Känt allt jag kände då.
Sen slog det mig., alldeles just nu - varför gå ner sig i allt gammalt? Det är en så självklar sak att till och med Timon & Pumba i Lejonkungen sagt det. Man ska lämna det förflutna bakom sig.
Det hela började väl litegrann med att jag och Zabina pratade om saker vi varit med om, likheter med oss, och sen det ultimata - den bästa känslan jag haft
Att vara klar.
Känna sig färdig med en del av sitt liv man inte trivdes med.
(om än inte totalt, men som att den största pusselbiten äntligen fallit på plats.)
Det är bara att koppla lös alla säkerhetslinor och ge sig ut ändå,
klart mycket som måste fungera för att man ska hålla sig uppe på benen,
och det är ännu mer klart att det inte alltid går smärtfritt framåt.
Just nu.. Ja.. i det stora hela har jag tankar som "jag önskar jag kunde skriva, som jag kunde förr" , "jag önskar att allt var lätt, som det var när man var liten" i bakhuvudet, konstant..
Sen kollade jag lite bakåt i den här bloggen, och såg hur "förr" fanns där.
Nu velar jag mellan att publicera detta eller lägga det i utkast, jag känner mig inte färdig, men jag får inte fram något mer innehållsrikt just nu. Jag förlorar poängen på vägen.
(Jag säger emot mig själv, jag är medveten om det. Hur skulle jag kunna känna mig klar med något om jag hela tiden maler på om det? Men som jag menade med pusselbiten högre upp, den största delen av mig har repat sig, nu är det bara hjärnan som ska hänga med, livet ska finjusteras..., men jag står och trampar upp redan upptrampade stigar i mitt memorylane.
Jag kan inte ens få ett avslut på det här inlägget.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar