Thoughts

Jag kan faktiskt inte sluta tänka på
hur orättvist livet är.
Det finns inte mycket logik,
man kan se små tecken på saker och ting
om man verkligen kollar och letar varje dag,
men nu känns det som det var ett tag sen jag fick se något.



Jag tänker på dig ofta moster.
Kommer alltid tänka på dig som den underbara människa du var,
som fick så många att se livet från ett annat perspektiv,
njuta lite mera, våga lite mera, stå på sig (så ingen annan står på en...)
Du är den jag ser upp till i mycket i livet, Kärleken, tankarna, modet.


Älskar dig.




---




Jag har fortfarande ingenting att skriva. Eller jo, men det kommer inte ut något.
Hur många år ska det vara såhär? Förr rann det ord ut ur mina fingertoppar,
nu kommer det bara ytliga knappningar, ansträngda och tillgjorda....